Snålhet, ekonomisk valfrihet och fuck-you-kapital

Jag ska inleda med att bjuda på lite fakta om mig själv som jag inte är odelat stolt över (även om just ekonomibloggosfären är ett av få communitys där detta kanske anses ge bra cred) och som alltid gjort mig lite udda. Jag är nämligen totalt ointresserad av de flesta typer av konsumtionsprylar och formligen ÄLSKAR att samla pengar på hög. Det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Jag minns hur jag redan som typ sexåring tävlade med mig själv om hur mycket av fredagsgodiset som avnjöts framför Disneydags som jag kunde spara för att ha kvar till dagen efter. Detta är som sagt kanske inte en av de egenskaper som jag är mest stolt över hos mig själv men med tiden har jag kommit att acceptera att det är sådan jag är. Jag försöker istället vinnlägga mig om att inte bli dumsnål och att inte låta detta personlighetsdrag gå ut över mina nära och kära. Sparsam är jag dock gärna.

Ovanstående läggning kommer ju också med en hel del positiva effekter. Jag har inget behov av att göra detaljerade budgetar för att få månaden att gå ihop eller att ha specifika snålmånader. Sparande till framtida pension/resor etc görs i stor utsträckning också av sig själv eftersom det alltid blir gott om pengar över i slutet av månaden. Jag har dock i takt med att inkomsten, sparandet och kapitalet nu gradvis ökat insett att även om jag har ett i grunden roligt och stimulerande arbete så är 40 timmar i veckan i 30 år till med schemalagt arbete kanske inte den framtid som jag nödvändigtvis har att se fram emot. Bloggar som MrMoneyMoustache, Fantastiska Farbror Fri och Onkel Tom har också bidragit till att ge inspiration att på sikt ta sig ur ekorrhjulet.

Min upplevelse är dock att med några undantag, bland annat ovan nämnda, så är det väldigt många som önskar att bli fria och fokuserar otroligt hårt på vägen dit men väldigt få som har någon särskilt konkret plan för vad de faktiskt vill göra med all sin lediga tid den dag som kassaflödena från utdelningar, fondförsäljningar eller vilken metod man nu använder täcker levnadsomkostnaderna. Jag sällar mig själv definitivt till denna osäkra skara och har därför inte total frihet från lönearbete som slutmål. Jag är inte klar över exakt hur mitt slutmål ser ut, när/om jag vill göra exit från arbetsmarknaden eller hur jag skulle vilja att mitt liv som fri skulle se ut utan snarare någon sorts vag förhopping att det som MrMoneyMoustache säger är roligare att arbeta när man inte är beroende av inkomsten. Att jag själv inte riktigt vet slutmålet ännu är ingenting jag tar så hårt på, resonemanget kring synen på arbete/frihet och konsumtion/sparande är värdefullt i sig och ett av mina huvudsyften med denna blogg.

Några saker vet jag dock redan nu att jag vill uppnå och det är därför som jag ändå lägger stor vikt vid sparande och investeringar. Jag har nämligen trots min ganska korta yrkeskarriär redan hunnit uppleva hur det är att vara i en organisation som befinner sig i totalt kaos och där jag mått dåligt på jobbet varje dag. Nu befann jag mig i en situation där jag inte hade någon familj att ta hänsyn till och även hade en bra ekonomisk buffert vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig därifrån. Ändå hann jag bli så märkt av upplevelsen att jag där och då lovade mig själv att alltid så långt det bara är möjligt se till att ha nog med kapital för att inte bli bunden till arbetsplatser som bryter ned mig. Jag investerar därför i första hand främst för att fortsätta bygga mitt fuck-you-kapital, nedan mycket underhållande förklarat av den kända bloggaren Jim Collins i en John Goodman-twist. Ett sådant kapital är verkligen någonting som jag tycker att alla borde se till att skaffa sig!

Vad har du själv för mål med ditt sparande? Fuck-you-kapital, ekonomisk frihet eller bara ekonomisk valfrihet?